Avajaiset torstaina 23.04.2026 klo 17–19
Opening on Thursday 23 April, 5–7 pm
Vernissage på torsdag 23.4.2026 kl. 17–19
Vuonna 1958 rakennettiin pato El Duraznoon, Meksikon pohjoisosassa sijaitsevaan kylään, jossa isoäitini syntyi. Jälkeläisille annettiin korvauksena epävarmat asunnot ja lupauksia modernista elämästä, jotka jäivät toteutumatta. Setäni asuu siellä nykyään. Kaksi vuotta sitten veljeni sai töitä toisen padon rakentamisesta samaan jokeen.
Kuvat ovat tunkeilijoita, läpinäkyviä kertomuksia, jotka paljastavat päällekkäisiä jännitteitä, piikikäs lanka, joka kutoo kaiken yhteen. Patojen rakentamista kuvaavan dokumentaarisen kuvamateriaalin, kaivostoiminnan jälkiä kantavien maisemien, kotitaloustarvikkeiden ja haastattelunpätkien avulla installaatio tiivistää useita ajallisuuksia: veden alle jääneen menneisyyden, teollisen nykyhetken ja kuvitellut tulevaisuudet.
Näyttelyn äänisuunnittelun ja sävellyksen on tehnyt Luis Fernando Amaya. Sen neliosainen rakenne on saanut inspiraationsa Canto Cardenchesta, Durangon La Lagunan alueen a cappella -lauluperinteestä, jota ovat historiallisesti esittäneet kaivostyöläiset ja maaseudun työntekijät. Tämän genren mikrotonaaliset harmoniat ja äänten välinen monimutkainen mikrorytminen vuorovaikutus haastavat normatiiviset käsitykset musiikillisesta ”oikeellisuudesta” ja omaksuvat kitkan ja epävakauden. Cardenche on myös pohjois-Meksikon aavikoilla kasvavan kaktuslajin nimi. Sen tunnusomainen piirre ovat piikit, jotka ovat tunnetusti kivuliaita. Musiikin metafora piilee tämän kivun ainutlaatuisessa luonteessa: cardenche-kaktuksen piikkien sanotaan olevan vielä kivuliaampia vetää ulos, kuin ne ovat lävistäessään ihon.
Púa tarkoittaa kamman piikkiä, okaa tai mitä tahansa ohutta, jäykkää esinettä, jonka pää on terävä – usein haurasta ja puolustavaa. Termi liittyy latinalaisen verbin pungĕre (pistää) juureen, josta ovat peräisin myös sanat kuten punta (kärki), pinchar (pistää, lävistää), puño (nyrkki) ja aguja (neula).
Patricia Carolina (MX) on Norjassa asuva taiteilija ja järjestäjä. Hän työskentelee pääasiassa installaatioiden, liikkuvan kuvan ja tekstiilien parissa, kutoen yhteen ajatuksia kielestä, edistyksestä ja menetyksestä. Viimeaikaisissa projekteissaan Carolina seuraa veden infrastruktuurien, perhesiteiden ja siirtolaisuuden välistä suhdetta, Meksikon pohjoisosassa sijaitsevasta tulvasta kärsineestä kylästä Oslon vuonon rannalla sijaitsevaan vedenpuhdistamoon.
Hän on valmistunut Islannin taideyliopistosta (BA 2019) ja Kunsthøgskolen i Oslosta (MFA 2022). Vuodesta 2021 lähtien hän on ollut aktiivinen jäsen Verdensrommetissa – keskinäisen tuen verkostossa, joka edistää yhteistyötä, jakaa työkaluja ja ajaa parempia työoloja EU:n ja ETA:n ulkopuolisten taiteilijoiden puolesta Norjassa.
EN
In 1958, a dam was made on top of El Durazno, the village in northern Mexico where my grandmother was born. The descendants received precarious dwellings and promises of modernity as compensation, untouched and unfulfilled. My uncle now lives there. Two years ago, my brother got a job building a second dam in the same river.
Images as trespassers, transparent narratives that reveal overlapped tensions, a spiky thread that weaves them all. Through documentary footage of the dam’s construction, landscapes marked by extraction, domestic artifacts and fragments of interviews, the installation condenses multiple temporalities: the submerged past, the industrial present, and imagined futures.
The sound installation in the exhibition is composed by Luis Fernando Amaya. It adopts a four-part structure inspired by Canto Cardenche, an a cappella singing tradition from the La Laguna region of Durango, historically performed by miners and rural workers. This genre’s microtonal harmonies and complex micro-rhythmic interplay between voices challenge normative ideas of musical “correctness”, embracing friction and instability. Cardenche is also the name for a type of cactus found in the deserts of northern Mexico. Its defining characteristic is its spines, which are notoriously painful. The metaphor for the music lies in the unique nature of this pain: The spines of the cardenche cactus are said to be even more painful when you try to pull them out than when they first pierce your skin.
A púa is the tooth of a comb, a thorn, any thin rigid body with a pointed end -often fragile and defensive. This term is associated with the root of the Latin verb pungĕre (to sting, to prick), which also gave rise to words such as punta (point), pinchar (to prick), puño (fist), and aguja (needle).
Patricia Carolina (MX) is an artist and organizer living in Norway. She works primarily with installation, moving images and textile, weaving together ideas on language, progress and loss. In recent projects, Carolina follows the relation between water infrastructures, family bonds and displacement, from a flooded village in northern Mexico to a water sanitation plant by Oslo fjord.
She graduated from the Iceland University of the Arts (BA 2019) and Kunsthøgskolen i Oslo (MFA 2022). Since 2021, she has been an active member of Verdensrommet –a mutual support network which promotes collaboration, shares tools and advocates for better working conditions for non-EU/EEA artists in Norway.
SVE
År 1958 byggdes en damm ovanför El Durazno, den by i norra delen av Mexiko där min mormor föddes. Som ersättning fick de efterkommande bristfälliga bostäder och ouppfyllda löften om modernitet. I dag bor min morbror där. För två år sedan fick min bror arbete på ett annat dammbygge i samma flod.
Bilder som inkräktare, genomskinliga berättelser som blottar överlappande spänningar, en taggig tråd som binder samman dem alla. Med hjälp av ett dokumentärt bildmaterial om dammbygget, landskap märkta av gruvdrift, hushållsartiklar och intervjusnuttar komprimerar installationen flera tidsligheter: det dränkta förflutna, det industriella nuet och imaginära framtider.
Ljudinstallationen i utställningen är komponerad av Luis Fernando Amaya. Dess fyrdelade struktur är inspirerad av Canto Cardenche, en a capella-sångtradition från regionen La Laguna i Durango, som historiskt har utövats av gruvarbetare och lantarbetare. De mikrotonala harmonierna och det komplexa mikrorytmiska samspelet mellan rösterna i den här genren ifrågasätter normativa uppfattningar om vad som är musikaliskt ”korrekt” och bejakar friktion och instabilitet. Cardenche är också namnet på en kaktusart som växer i öknarna i norra Mexiko. Den är känd för att ha taggar som är mycket smärtsamma att sticka sig på. Musiken fungerar som en metafor för denna smärtas unika karaktär: det sägs att det gör mer ont att dra ut cardenche-kaktusens taggar än när de först tränger genom huden.
Púa betyder en tand på en kam, en tagg eller vilket som helst tunt, styvt föremål med en spetsig ända – ofta något skört och defensivt. Termen kommer från det latinska verbet pungĕre (att sticka), därifrån även ord som punta (spets), pinchar (att punktera, perforera), puño (näve) och aguja (nål) härstammar.
Patricia Carolina (MX) är en konstnär och organisatör som är bosatt i Norge. Hon arbetar huvudsakligen med installationer, rörlig bild och textilier, och väver samman tankar om språk, framsteg och förlust. I sina senaste projekt följer Carolina med relationen mellan vatteninfrastruktur, familjeband och folkförflyttning, från en översvämningsdrabbad by i norra Mexiko till ett vattenreningsverk vid Oslofjorden.
Hon har en examen från Islands konsthögskola (BA 2019) och från Kunsthøgskolen i Oslo (MFA 2022). Sedan år 2021 är hon en aktiv medlem av Verdensrommet – ett nätverk för ömsesidigt stöd som främjar samarbete, delar verktyg och arbetar för bättre arbetsförhållanden för konstnärer i Norge som kommer från länder utanför EU och EES.
